Live to learn and you will learn to live

I morse var jag glad, typ. Man klassas väl som glad när man lyssnar på musik, oavsett låt, (maxvolym soooom vanligt) och dansar hämningslöst sådär halvful, medan man diskar? Visst var jag glad!

Mot eftermiddagen hamnar jag i någon form av riktigt illa pisshumör. Va konstigt, utan någon anledning egentligen? Varför har man sådana dagar? När man stör sig på allt? Stör sig på saker som i vanliga fall inte berör mig alls? Jag ville bara vara, vara i min egna lilla värld. Ingenting annat!

Fy va elakt! Inte för att jag visade det, inte för att jag var bokstavligt elak, men jag kände mig elak då jag egentligen bara ville vara, vara ifred. Och nu ligger jag här, och undrar om jag varit elak idag? Om någon såg igenom mitt falska leende? Om jag sa/gjorde nåt helt onödigt dumt? Bara på grund av pisshumöret som kom från ingenstans.. Jag tror och hoppas inte det. Skulle det vara så, ber jag så mycket om ursäkt, det var inte min mening.

MEN så såg jag skönheten Iva. Genast vänder det dåliga humöret och jag känner igen mig själv igen. Att det krävdes så lite, ett oplanerat möte på cirka 30 sekunder, med en helt betydelselös konversation, för att jag ska bli på topphumör igen.

Jag saknar Iva, stara. Jag saknar att jag precis när jag ville, i många års tid, efter de dagliga måsten, bara kunde svänga förbi, oanmäld, alltid välkommen, mitt i när hon dushar, lagar mat, sover, vad som helst, och bemötas alltid med ett leende. Antingen bara sitta och stirra på den jädra tv-skärmen och på flera timmar utbyta två ord, eller prata ihjäl varandra i 24/7 i sträck om allt och ingenting. Jag saknar att hon alltid fanns där, alltid, alltid, alltid. Att hon alltid var glad att se mig, vilken skitdag eller toppendag man än haft. Nästan varje dag, i sådär 15 års tid. Jag saknar bandet vi har, att det var okej att vara på skithumör, att ärlighet varar längst, att hon känner mig bättre än jag känner mig själv, att hon lyssnar fast hon själv kanske haft en värre dag än jag, att hon skrattar åt allt, att vi  då vi stör oss på varandra säger att vi stör oss på varandra och sen skratta åt det, att det var okej att man stannade hemma, att jag alltid kan ringa, att vi kan böla som tonåringar och skratta som små barn ihop, att vi verkligen alltid, alltid, alltid vet var vi har varandra. Att vi efter allt vi gått igenom (och oh va vi har gått igenom) alltid ler när vi ser varandra.

22.46 på den fria sidan stängslet ”Heeej!” ”Heeej! Sta ima?” ”Nista..” och hon ler, och jag ler, och det är kärlek för mig……

Sen sätter hon sig i bilen och kör mot Växjö… förbannade Växjö. Jag är lycklig ändå, för få finns det så genuint fina vänner som Iva, och hon är min vän. Blir saknaden för stor, så kan jag göra precis all det där igen, förutsatt att jag kör bil i en timme först. Men vad är en timmes bilkörning när man ska träffa Ivana, som alltid ler när hon se mig.

This entry was posted on onsdag, maj 5th, 2010 at 0:39 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.