Šop-tiden
Jag har alltid stått fast vid det att mina föräldrar ville ha en son när jag föddes. Tusentals bildbevis på pojkkläder och pottfrilla. Pottfrilla efter pottfrilla! Det är väl någonting mor o far aldrig skulle erkänna, men jag bara vet. Syrran fick alltid ha långt fint tjejhår, dresses and shit, medans jag, ja pottfrilla var det som gällde tills jag började ”tänka” själv och insåg hur fan jag såg ut, kan man säga.
Då jag blev lite äldre, när mamma, syrran och jag kom till Sverige, då hörni började jag förvandlas till en flicka. Det började sakta men säkert med den berömda Šoppen. Alla hade en sån! Šop (ännu ett ord där jag behöver en bosnisk bokstav, o jäkla jag hittade den! Svennen stavar det Shopp för rätt uttal)
Jag glömmer aldrig då jag, syrran och kussen, varje morgon innan skolan, hellre höll på med Šoppen än åt frukost. Så viktig var den! För att inte nämna när det var dax för klasskort! (Shit, fick precis en aha-upplevelse, nu insåg jag varför jag ser ut som en galje… I curse the Šop!)
Det vi kallade Šop när jag var liten är ett tre-stadier konstvärk. Man börjar med att 1.) tupera luggen tills man får värk i händerna, 2.) lutar den liiiiite åt sidan (höger/vänster, beror på humöret) och 3.) avslutar med att spreja, för bästa effekt, ca två flaskor fixeringsspray på den. Det är en Šop! Nu var det så illa att vi som nyinflyttade invandraros back then inte hade råd med så mycket fixeringsspray, så då fick det se ut såhär.
Amela, 7 år
Ha förseende med att jag bara använde ett, kanske två sprut spray på den max. Sen hade jag festat så mycket här så den la väl sig lite…